Nyfiken Q

Vi går in genom dörrarna till slakteriet och det stinker av kött, urin och alkohol. Musiken hörs ut till gatan där småpojkarna ber om pengar till lim och mat.

Vi är som vanligt de enda vitingarna på stället och vi räknar minuterna innan glädjeflickorna får höra ryktet och droppar in. Efter ett tag går det inte stå emot viljan att dansa. Afrikansk, jamaicansk och Rihanna skrålar i högtalarna. 

När man är riktigt skitig, smutsig och trött efter en vecka i öknen finns det bara ett botemedel. En Dirty Tusker. Kenyansk (lätt)öl för att fira att man är helskinnad efter en bra övning!

 Det klickade till någonstans i Nairobi. På den italienska lunchrestaurangen fick jag frågan vad jag ska göra när jag kommer hem. Oj, ska jag komma hem? Vem är jag där då?

Plötsligt faller vi. Jag åker åt sidan, magen känns som den vänds ut och in. Ett larm tjuter. Jag famlar efter något att hålla mig i och tackar för mitt säkerhetsbälte. Saker flyger i luften framför mej. Hur många sekunder? Mycket hinner fara genom huvudet i alla fall.
Vi är 11 personer i planet, inklusive en Duke och en kenyansk kändis. Det konstiga är att det är alldeles tyst när det händer. Ingen skriker eller låter. När det är över släpper jag ut ett uwuueh.
Uppspärrade ögon och skakiga händer. Nära-döden-upplevelse för många.
Det kändes inte som Balder på Liseberg även om jag försöker intala mej att det är det. Det var bara några månader sedan ett likadant plan kraschade i södra Kenya.

Kanske är det sista gången jag ser Kenya. Mitt uppdrag är slutfört och jag lämnar på eget bevåg. Just nu är det som ett lyckligt slut på ett långt äventyr. Jag tänker inte bli sentimental även om det är både sorgligt och en stor lättnad. De hade samlat ihop till en smyckesbox, skulle stått 2011-2013 bara, men den är jättefin med röd sammet inuti.

Vi brukar röra oss så mycket vi kan ute i samhället. Gå på afrikanska restauranger och pubar. Oftast är vi de enda ljushyade på ställena. Men häromdagen fick vi se det koloniala Kenya. En helt annan värld. Ja, det var jättefin live-musik och mycket trevligt ställe. Men ett helt annat Afrika, baserat på att engelsmän är överlägsna. Så ser det ut i mina ögon i alla fall. Vad vill man se? Äkta Afrika eller den uppbyggda koloniala delen? Jag gillar båda men det känns nästan för enkelt med den sistnämnda.

Varför skulle man behöva välja när man kan få 12? Och ni undrar varför jag är singel?

Vi åkte ner till sjön där jag såg lejon ett halvår sedan. Fotade träd och en ensam giraff. Sen brakar det till på andra sidan. En buffel kliver ner i vattnet, sedan en till. Jag står ute vid sjön och håller mej stilla. De har fått syn på mej och frustar. Men jag är nära bilen. Sedan kommer hela familjen, kanske 50 bufflar.

Jag har inte sett mej i spegeln på flera dagar, ibland går det en vecka. Så när jag öppnar en laptop med spegelklar skärm blir jag förvånad. Är det så hon ser ut. Jag brukar anta att jag ser ut ungefär som vanligt eftersom risken för mascara under ögonen är obefintlig.
Q har fått några extra rynkor men ögonen är levande.

Alla börjar bli trötta och gnälliga. Ja, inklusive mej. Varken telefontäckning eller internet. Dessutom är gräset torrt som hö och elden spred sig som ja, löpeld. Nya tag snart.

Första lugna morgonen på mycket länge och jag njuter av varje tugga. Apelsinthé med ingefära och honung, weetabix och färska frukter.

Ibland undrar jag om jag drar till mej konstiga djur. Men i det här fallet var det nog mest min hamburgare han var intresserad av. Jag gick efter honom och fotade, sen följde han efter mej till mitt bord och tittade på när jag åt. Jag lade huvudet på sned. Då lade han huvudet på sned. Sen satt vi där och bara tittade.

.

Ett lejon vi fick syn pa i ett inhangnat omrade

Jag går bort till tvätt-tältet men där är bara en man. Ana, Esther? Frågar jag. Hakuna english, svarar han. No english.
Jag upprepar frågan och håller upp en bild.
-eeh women! Polletten trillar ner. Han pekar bortåt höger. En annan kenyan kommer och översätter. Där borta i det tältet.

Jag lämnar över bilderna till Ana. De ler och Esther pratar och sträcker händerna mot himlen. God bless you, översätter någon. Sedan fortsätter de med sina sysslor och packar. Det känns konstigt och jag blir lite kall inombords när jag går tillbaka till våra tält. Modstulen och sorgsen. Livet går vidare. Det här var bara en liten historia i den stora historien som kallas livet. Ändå har jag så svårt att släppa och gå vidare. Vi färdas snart, inte från denna plats utan mot vårt andra hem 2000 meter högre upp i bergen. Det kommer säkert nya historier där.

Jag pratar med andra teamet. Säger att nä, jag är inte uttråkad. Vi har det bra, ju.
-Ja men det är väl för att saker pratar med dej eller nåt.
-Va, hur menar du?
-Jo, ta den här ketchupflaskan till exempel. Den pratar väl med dej, hej hej Amanda, hur är läget? Han håller upp flaskan och vaggar den fram och tillbaka.
Jag skrattar. Ja, så är det nog.

Nyss pratade jag med bönsyrsan. Då vände den sitt huvud mot mej och tittade nyfiket. För 12 år sen spelades en film in om en muterade bönsyrsan (praying mentice), där jag hade en huvudroll. Det måste ju diskuteras.

Habari! Eeh! Eeeh! Mamanda! Ayee.
Hon slår ihop händerna. Sådana leenden är äkta som diamanter. Vi skrattar ihop men vet inte riktigt åt vad.

Jag tog med mina kläder och min balja till deras tvätt-tält. Vi hade vinkat åt varandra och hälsat tidigare. Jag känner igen dom från förra gången när dom var i byn. Nu har de fått jobb här i lägret och tvättar kläder då och då.
Jag doppar fingret i vattnet mina kläder ligger i och ritar på stenbordet. Home. När åker ni hem, var bor ni? Ritar ett berg, där bor jag. Och sedan, flygplan, jag sträcker ut armarna och dansar runt.

-Aiaiaa, ouuuiiii, skrattar de. Men när jag säger cold, theluji, tittar de frågandes på mej. Det är ju ett av de få ord jag kan på swahili, det onödiga ordet snö. Men de kan knappt mer swahili än jag - och - varför i hela världen skulle de kunna ordet snö? De har aldrig känt minusgrader och aldrig ägt ett kylskåp. Jag lägger ner diskussionen. Roos som verkar vara några år yngre än jag har 5 söner och en dotter. Förstfödd var dottern visar hon stolt. Åt sönerna suckar vi och skrattar, ajaj, mycket jobb.
-Husband? De kan de viktigaste orden på engelska minsann.
Nä, jag skakar på huvudet. Det tyckte Esther var jättebra, hon jublar.

De pratar på och frågar efter kamera. Ja jag kan ta en picture på er imorgon, säger jag.
Esther pekar på sin glugg i tandraden och jag vet inte om hon är orolig för att det ska synas eller om hon vill att jag ska skaffa en ny tand åt henne. Jag låtsas dra ut min tand och ge den till henne.
När vi ska ta kort blir plötsligt deras ansikten stela och allvarliga. Jag försöker få fram leenden och till slut dansar vi framför kameran och de skrattar med mej och åt mej.