Nyfiken Q

Så mycket folk och alla har bråttom. Håll till vänster för Guds skull. Springa upp för rulltrapporna. Hamnat i fel fil? Vänd med strömmen och försök ta dej ur.

Det sägs att yoga ska vara avslappnande. Då har man inte testat gårdagens pass. Sträcker och spänner och när man står i den konstigaste positionen, ja då ska man lyfta ett ben till och dessutom försöka andas och le! Men det har knakat i kroppen och jag vill äta nyttigt.

Kokar gulbetorna med blasten tills de blir lagom mjuka. Skalar i kallt vatten med fingertopparna. Tillsammans med fetaost blir det en smaksensation! Sedan stressade jag inte på flera timmar!

En söndag bland rosor, sol och solrosor. Rosendal hade skördefest och gulbetor, sallad, squash och en massa annat däroldat åkte ner i min kasse. Sedan kylde jag benen i östersjön till ljudet av gitarr. En underbar oas i stressens Stockholm.

Detta harmoniska med att resa.

Det sägs att man ska leva i nuet men det vill jag inte. Jag vill bevara de här stunderna. Spara dom, kapsla in dom så jag kan öppna dom när det är som mörkast. Alla ljumma kvällar, havsdoft, blommor, kärlek till livet... Vill alltid ha det såhär.

Renoveringen har börjat. Ja, en vägg i alla fall. Riva tapeter och spackla är nog bland det värsta jag vet. Men vädret är med mej. Ösregn passar bra. Skynda, skynda, snart blir det semester på riktigt.

Nu tittar vi åt höger. Ååh vilken fin container jahadå, le nu åt containern.

Bauhaus, det är midsommarromantik, det!

Och så ska vi lukta på blommorna. Åh så... Men de luktar ju inget. Nä. Då får vi låtsas.

Ruffigt? Nä, romantiskt. Eller Shabby Chic som vi brukar säga!

På nytt jobb är det så mycket att ta in och ge och jag hänger inte med. Har slagit om på autopilot och blir imponerad av vad den klarar av!
Presenterar sig själv inför grupper på 20-tal personer utan att vara det minsta nervös. Resonabel och klok trots att jag står bredvid och tittar på!

Regnet rinner nedför rutorna när vi rullar in på perrongen. Det är grått och trist men det spelar ingen roll. Jag känner mej välkommen. Det är som att det står skrivet i stora neonbokstäver, VÄLKOMMEN AMANDA, på varenda en av Stockholms vackra byggnader. Jag är huvudpersonen i filmen om mitt liv. Kanske är det ett actiondrama med en lätt melankolisk underton. Men allt är färgat rosa.

Nämen, vad har hänt här då? Tystnad i flera månader! Så går det när man väntar på det där Perfekta Blogginlägget.
När jag kom hem från Afrika var Sverige fruset. Och likadan blev jag. Sedan smälte isen på Munksjön och jag tänkte att nu, nu är det en bra tid att lämna er åt ert öde. När isen bryts och era hjärtan värms av solen, då släpper jag er fria. Jag skulle bara skriva det där sista, summerande och bästa blogginlägget. Bara.