27 sekunder
Så nära men ändå så långt borta. Jag var 27 sekunder från mitt mål, för långsam.
Inre monolog:
1 km
-Oj, redan? Det här går ju snabbt, kommer gå bra. Då är det ju bara... 9 km kvar.
-BARA? Jag har ju inte ens börjat! Fatta, 9 km. Så långt har jag inte ens sprungit på ett år. Jag måste nog öka, det kommer gå åt skogen annars.
3 km
Jaha då är det nästan en tredjedel. Folk börjar springa om mej. Oj. Även de som inte ser ut att kunna springa. Äh. Jag är nog inte så bra. Jag joggar lite, det spelar inte så stor roll. Medelmåtta, har jag väl alltid varit. De svischar förbi. Usch, jag är dålig.
5 km
Raksträcka. Jag kan ta ut stegen bara för att se hur det känns. Det går ju bra! Jag tar i lite till. Shit vad jag är snabb! Och jag springer snyggt, rak i ryggen, inte alls som de andra. Man kan nog säga att raksträckorna är min grej. Där är jag bäst. F-n vad jag är bra. Och snygg rumpa har jag också, finns de som säger det. Och jag håller faktiskt med. Jag kommer nog springa på 44 minuter!
7 km
Aj. Hälsenorna. Tungt. Martin springer om mej. Har jag varit så snabb? Det har jag nog men det var då. Har tappat andningen och det är tråkigt. Varför håller jag på? Bara jag kommer i mål är det väl bra?
8 km
Snart i mål ju! Öka! Varför har jag inte sprungit så här snabbt hela tiden? Det är ju lätt! Nä nu blev det jobbigt. Ser kollegans ryggtavla försvinna. Ingen ide. Allt kvittar.
Men lite till kan jag. Uppför backen flyger jag. Oj vad jag är stark. Och bra!
9 km
Suck är jag aldrig framme? 500 meter kvar, lägger in spurten. Har jag så mycket kvar? Kunde ju börjat tidigare!
10 km
Mååål! Neeej! 27 sekunder efter 50 minuter.
Så går det när man velar.
