Annorlunda människor
Det skiljer en del i livsstil mellan oss och våra kenyanska medarbetare, många bor utan el eller rinnande vatten i städerna. Men när vi kommer långt ut i bushen får vi se en liten bit av det riktiga afrikanska livet.
Byäldsten i största klanen utser vakter åt oss så vi inte ska bli rånade. Med stora örhängen, långa kjolar, färgglada smycken, käpp och bössor kommer de två till vårt tältläger, rakt in i kulturkrocken. De pratar varken engelska eller swahili, knappt ens kroppsspråk.
Häromdagen satt vi vid bordet efter maten och jag kände hur vakterna stod och tittade på oss. Inte som när man kan fastna med blicken i fjärran eller tittar på vilken typ av skor man har. De stod bara tre meter bort och stirrade. Jag nämnde det för de andra och insåg att det måste vara något de vill. De gick in i mat-tältet och höll upp sina ransonpåsar. Jag babblade på om hur man värmer maten och öppnar påsarna, de rörde inte en min, bara stod där tafatta. Jag lade en påse i den kokande kannan. Det var varmt och jag överdrev kroppsspråket för att visa att man kan bränna sig. Då brast för första gången deras allvarliga min ut i ett skratt! Jag visste väl att det fanns ett leende någonstans!
De lade ner frukost, lunch, middag och efterrätt i kannan och åt sen upp alltihop. I ett svep. Sen ville de ha ett nytt ransonpaket.
En kväll kom jag in i "köket" och tände min pannlampa. De gapade när jag tryckte på knappen för att ställa in rätt styrka. Jag har ingen aning om vad de tänkte men det var förmodligen första gången de såg en ficklampa. De fick prova den med stora ögon. Förstod att de ville ha den. "Nä du kan tyvärr inte få den. Batteriet dör och då har du ingen nytta av den längre. Och jag behöver den. Sorry." Han förstod troligtvis inte ett ord av vad jag sa men gav tillbaka lampan med förundrad blick.
