Vilken dag, vilken resa, vilket aventyr
8/6
Aker fran var by dar kvinnorna har fina vasterlandska klader och tjusiga frisyrer. Ett par timmar senare ar de istallet ikladda burkha och deras man vit sark och orange skagg. Tva timmar senare gar krigarna omkring i sina rutiga fargglada kjolar och bar överkropp. Barnen springer efter oss och fragar om de kan fa nagot. Ge mej applet du ater pa.
Den första instinkten nar vi stannar ar att ge dom allt jag har och ager. Men kanslan av att kasta brödsmulor at faglarna stoppar mej. De förtjanar inte att tigga. Jag ser att det finns skolor och barnhem och jag vill inte spada pa kanslan av att alla msungos har pengar och prylar att strö omkring sig. Barnen blir inte glada om de far nagot. De blir arga om de inte far nagot. Vad ar ratt? Fragan surrar i mitt huvud. Jag vill inte titta pa barnen. Jag ber vara kenyaner fraga om de har vatten. Det har de. Ma'm please, ma'am, give me something. Nar vi aker darifran ger vi dom var ranson mat. Jag ger inget godis. De har inte ens tandborstar utan tuggar ibland pa pinnar for att rensa tanderna. Jag trodde först de tuggade kat.
Pratade med en expert hemma om bistand. Det enda som fungerar ar mikrolan till en grupp kvinnor. Vi stödjer ett barnhem i byn men det har blivit korrupt. De tar leksakerna och saljer pa marknaden. Jag klandrar dem inte. Alla ser sin möjlighet att skaffa pengar och mat till sig sjalv och de sina. Det jag ger barnen kommer deras storebror ta och salja eller byta mot nagot han vill ha. Eller sa blir det slagsmal och den starkaste far godbitarna. Mödrarna skickar inte barnen till skolan utan klar de sma i trasiga klader, ga ut och leta msungos. Vad ar ratt? Hur raddar jag varlden?
Nar vi aker fran var by har jag jackan pa mej. Det ar kalla morgnar pa 2000 meters hojd. Vi aker uppför, uppför och sedan brant nedför pa de kinesbyggda vagarna. Sedan annu langre nedat och nu börjar det bli varmt. Sedan hett. Handerna svullnar och ryggen blir vat. Jag blir dasig och slö. Vi kör in pa smavagarna, bort fran all typ av civilisation.
Min första fiende nar jag slantrar ur bilen blir graset. Torrt och vitt med sma hullingar. Fröna tranger igenom gymnastikskor, strumpor och skinn. Pa kvallen far man dra ur spetorna och sanera fötterna. I mitt talt finns decimeterstora hal i marken och nagon konstig grön spillning. Jag sopar igen halen och hoppas inget kommer upp ur dom.
Vara vakter anlander. De paratar varken engelska eller swahili. Jag undrar vad de tanker. Jag maste vara den första vita kvinnan de sett. De tror nog att jag ar fru till en av mina kollegor. Jag försöker halsa pa alla sprak jag kan men de tittar bara storögt. Jag slapar in min stora vaska till taltet. De tror nog jag ar anstalld för att bara vaskor, tanker jag da.
Sedan jag var liten har jag tankt. Ibland tankte jag att om man skulle hamna mitt i Afrika, hur skulle man klara sig da? Hur möter man ett lejon och hur pratar man med en inföding utan sprak? Jag kanske kan sjunga, det ar ett sprak alla förstar. Eller dansa afrikansk dans, det ar uttrycksfullt. Det kan jag ju.
Men jag har ingen aning om vad de tanker.. Far frammande kvinnor ens tilltala dom i deras tradition? Kanske vore det enklare om jag varit kille.
Efter andra försöket tar vi oss upp for det brantaste berget med bilen. Eller förresten, monstret. För nar man tror att vi inte kommer komma en decimeter langre far monstret kraft och vi flyger upp över stenar och sand. Sanden ar egentligen aska fran vulkanutbrott och fötterna sjunker ner i dammet nar vi tar oss upp den sista biten. Men vi maste backa ner för det gar inte vanda utan att vi aker över klippkanten. Jag satter mej bakom ratten och har stenkoll pa mitt högra bakhjul. Resten far lösa sig. Och vi kommer ner helskinnade. Det kommer ordna sig imorgon.
Klockan atta ar det becksvart och jag ar utmattad. Lagger mej för att lasa och halvslumrandes hör jag mina kollegor. We have to kill it! Oh my, look how it's jumping! Jag hann tanka att hoppas det inte ar en orm, innan jag somnade och drömde om ilskna flodhastar och boaormar med fulla magar.
Nasta morgon hittade jag den stora skorpionen utanför. Den hade varit pa vag in under min taltduk nar de dödade den.
Aker fran var by dar kvinnorna har fina vasterlandska klader och tjusiga frisyrer. Ett par timmar senare ar de istallet ikladda burkha och deras man vit sark och orange skagg. Tva timmar senare gar krigarna omkring i sina rutiga fargglada kjolar och bar överkropp. Barnen springer efter oss och fragar om de kan fa nagot. Ge mej applet du ater pa.
Den första instinkten nar vi stannar ar att ge dom allt jag har och ager. Men kanslan av att kasta brödsmulor at faglarna stoppar mej. De förtjanar inte att tigga. Jag ser att det finns skolor och barnhem och jag vill inte spada pa kanslan av att alla msungos har pengar och prylar att strö omkring sig. Barnen blir inte glada om de far nagot. De blir arga om de inte far nagot. Vad ar ratt? Fragan surrar i mitt huvud. Jag vill inte titta pa barnen. Jag ber vara kenyaner fraga om de har vatten. Det har de. Ma'm please, ma'am, give me something. Nar vi aker darifran ger vi dom var ranson mat. Jag ger inget godis. De har inte ens tandborstar utan tuggar ibland pa pinnar for att rensa tanderna. Jag trodde först de tuggade kat.
Pratade med en expert hemma om bistand. Det enda som fungerar ar mikrolan till en grupp kvinnor. Vi stödjer ett barnhem i byn men det har blivit korrupt. De tar leksakerna och saljer pa marknaden. Jag klandrar dem inte. Alla ser sin möjlighet att skaffa pengar och mat till sig sjalv och de sina. Det jag ger barnen kommer deras storebror ta och salja eller byta mot nagot han vill ha. Eller sa blir det slagsmal och den starkaste far godbitarna. Mödrarna skickar inte barnen till skolan utan klar de sma i trasiga klader, ga ut och leta msungos. Vad ar ratt? Hur raddar jag varlden?
Nar vi aker fran var by har jag jackan pa mej. Det ar kalla morgnar pa 2000 meters hojd. Vi aker uppför, uppför och sedan brant nedför pa de kinesbyggda vagarna. Sedan annu langre nedat och nu börjar det bli varmt. Sedan hett. Handerna svullnar och ryggen blir vat. Jag blir dasig och slö. Vi kör in pa smavagarna, bort fran all typ av civilisation.
Min första fiende nar jag slantrar ur bilen blir graset. Torrt och vitt med sma hullingar. Fröna tranger igenom gymnastikskor, strumpor och skinn. Pa kvallen far man dra ur spetorna och sanera fötterna. I mitt talt finns decimeterstora hal i marken och nagon konstig grön spillning. Jag sopar igen halen och hoppas inget kommer upp ur dom.
Vara vakter anlander. De paratar varken engelska eller swahili. Jag undrar vad de tanker. Jag maste vara den första vita kvinnan de sett. De tror nog att jag ar fru till en av mina kollegor. Jag försöker halsa pa alla sprak jag kan men de tittar bara storögt. Jag slapar in min stora vaska till taltet. De tror nog jag ar anstalld för att bara vaskor, tanker jag da.
Sedan jag var liten har jag tankt. Ibland tankte jag att om man skulle hamna mitt i Afrika, hur skulle man klara sig da? Hur möter man ett lejon och hur pratar man med en inföding utan sprak? Jag kanske kan sjunga, det ar ett sprak alla förstar. Eller dansa afrikansk dans, det ar uttrycksfullt. Det kan jag ju.
Men jag har ingen aning om vad de tanker.. Far frammande kvinnor ens tilltala dom i deras tradition? Kanske vore det enklare om jag varit kille.
Efter andra försöket tar vi oss upp for det brantaste berget med bilen. Eller förresten, monstret. För nar man tror att vi inte kommer komma en decimeter langre far monstret kraft och vi flyger upp över stenar och sand. Sanden ar egentligen aska fran vulkanutbrott och fötterna sjunker ner i dammet nar vi tar oss upp den sista biten. Men vi maste backa ner för det gar inte vanda utan att vi aker över klippkanten. Jag satter mej bakom ratten och har stenkoll pa mitt högra bakhjul. Resten far lösa sig. Och vi kommer ner helskinnade. Det kommer ordna sig imorgon.
Klockan atta ar det becksvart och jag ar utmattad. Lagger mej för att lasa och halvslumrandes hör jag mina kollegor. We have to kill it! Oh my, look how it's jumping! Jag hann tanka att hoppas det inte ar en orm, innan jag somnade och drömde om ilskna flodhastar och boaormar med fulla magar.
Nasta morgon hittade jag den stora skorpionen utanför. Den hade varit pa vag in under min taltduk nar de dödade den.
Kommentarer
Trackback
